Tjaaa.. vad säger man?

God Jul och gott nytt år kanske? Jag tvivlar dock på att ni läser detta imorgon, men ändå, känns bra att säga det. Speciellt när jag känt mig för snål för att skicka julkort till er alla.

Det har varit en upptagen månad, Niklas flyttade hit, Mamma, Pappa och Jimmy var här och hälsa på, julhandling, och underground konserter. Men då jag planerar att träffa de flesta av er när jag kommer över till Sverige om ett par dagar tänker jag inte tråka ut er med vad som hänt, det kan vi ta senare.

Så idag är det uppesittarkväll. Jag har druckit glögg (dock inte Blossas. Skäms på er Ikea) och ätit pepparkakor med Niklas Annabel och Patrick, skall slå in lite julklappar och sedan nana. Kutter kutter, jag gillar julen. Då engelsmännen inte firar jul förrän den 25:te har jag och Niklas planerat en julafton för oss själva med en variant av våran svenska tradition. Det får bli lite knasigt när man inte kan få tag på så mycket svenska saker här. Sill och julmust fick Ikea stå för, och skinkan blev färdigskivad senapsskinka från mataffären. Det känns ju också som lite slöseri att göra sin egen julskinka när man bara är två.

Den 25:te firar vi jul igen, med kalkon, brinnande julpudding och smällkarameller. Ska bli riktigt spännande. Känns konstigt att inte vara hemma med familjen men även lite nytt och vuxet. Ska ladda upp lite bilder på julen sen efter nyår, för innan dess kommer det nog inte finnas tid.

Nåja.. Jag hoppas att jag ser så många som möjligt av er när jag kommer hem. Kram på er och Merry X-mas

En liten saga

Morgonrusning. Alla vill till jobbet, skolan, tandläkaren och allt vad det nu kan vara. En liten pojke med neongrön reflexväst cyklar fram till ett övergångsställe på en enkelriktad utfartsväg. Bilarna vägrar stanna så att den pojken kan passera utan att behöva sick-sacka mellan dem. Pojken väntar snällt tills hans Au pair kommer, med pojkens treåriga bror i barnvagn. De spanar, försöker få ögonkontakt, och ser lite bortkomna ut, men fortfarande har bilarna för bråttom för att låta övergångsstället vara just ett ställe att gå över gatan. Bilarna rör sig långsamt, men alldeles för ryckigt för att våga gå ut framför dem. Au pairen vill inte vara ett dåligt föredömme och korsa vägen på ett annat ställe än just övergångsstället. Så de står vackert kvar.

Till sällskapet sällar sig en gammal, krum tant med käpp. Även hon försöker få ögonkontakt med bilisterna. Alltså: vid sidan av ett övergångsställe står en ung kvinna med en barnvagn, en pojke på cykel och en pensionär som dessutom kan räknas som milt rörelseförhindrad. Någon måste väl ha hjärta att stanna för detta sällskap?

Men nej. Efter sådär 2-3 min får hon nog. Tanten rätar på ryggen, tar käppen i ett stadigt grepp och vandrar, utan minsta spår av osäkerhet, ut mellan bilarna. Väl på andra sidan gatan blir ryggen krum igen och med en darrande käpp vaggar tanten vidare. I processen har hon chockerat inte bara pojken och aupairen men även bilisterna, strömmen av bilarna har upphört, om så för en kort stund. Pojken lyckas hämta sig, frågar au pairen försiktigt om de kan passera. Vilket de gör, något förvirrade.

Jag har väl smått börjat inse att det i London pågår en tävling. Den handlar om tid och plats. Vem är snabbast ner för rulltrappan i tunnelbanan, hur många skolbarn får plats på samma buss, vem är först till sista lediga parkeringsplatsen, vem hinnar ta sitt barn till flest aktiviteter efter skolan (simning, konstkurs och pianolektioner är inte nog. Vissa barn tar även lördagslektioner i matte på Montessoriskolor.)

Vad priset är kan man ju undra när till och med de gamla rycks med i leken. Tanten var verkligen hänsynslös. Jag funderar på om det är bra eller dåligt med sådant mod. Vill jag ta del av tävlingen?

JA! Jag lever faktiskt!

Mamma och pappa kallade mig Jesus här om dagen. "han som alla pratar om men ingen har sett" Tack för den hörni! Insåg väl att om mina föräldrar ger mig såna pikar kanske det är dags för en av de sällsynta uppdateringarna.

Ok... så på dessa nästan två månader som jag inte uppdaterat har jag väl egentligen inte gjort nått spännande. Inte mer "turist-igt" i alla fall. Eller jo, det har jag ju faktiskt, fast tillsammans med någon som är turist. Niklas var här i början oktober, så jag fick visa honom runt i stan. Vi hade inte sett varann på mer än 5 veckor, vilket är längre tid än vi någonsin varit ifrån varann under de tre år vi känt varandra. Och efter att han åkt saknar man honom ännu mer, om det nu är möjligt. För han blev liksom under en vecka en del av mitt London-liv, som tidigare bara handlat om mig själv (jupp, jag erkänner det, London är utan tvekan en enda stor egotripp) och man insåg hur mycket man saknade hans sällskap. Vi håller dock tummarna på att han kan komma hit snart igen.

Dessutom var Kicki och Mikaela här veckan innan Halloween. Familjen Kane var i Irland (eller säger man "på Irland"med tanke på att det är en ö? "i" får det bli, det är ju ett land) så jag passade på att bjuda hit dem. Det blev tre mycket intensiva dagar, och jag hoppas att tjejerna hämtade sig ordentligt.

Halloween i sig var sjukt skoj, med en massa ungar utklädda till skelett, pumpor, häxor och vampyrer på party här hemma. Det var ca 10 ungar varav de två äldsta var tjejer och så pass gamla att de inte förde nått väsen av sig. Pojkarna däremot... Men kan väl säga att man sov rätt gott den natten, och att glöggen (som här kallas Mulled Wine) hjälpte att filtrera bort det allra högaste av skrik. Barnen menade ju på att om det är Halloween måste man ju skrika som det monster man klätt ut sig till. Och vi vuxna får väl skylla oss själva. Kul var det i alla fall.

Jag måste tyvärr erkänna att jag är lite ensam. Jag kommer riktigt bra överens med Franzi, österrikiskan, även om det var svårt att prata med henne i början. Hon var lite stel, och jag tolkade det som att hon var bara var den mer allvarliga typen. Fann detta lite besvärande då jag, som ni kanske vet, är öppen som en bok. Jag har dock insett att hon troligen är mer vild än de flesta tjejer jag känner, och denna stelhet med största säkerhet är någon form av kulturell krock oss emellan. Så jag gillar henne, och vi har rätt kul ihop.

Men det är ju bara en människa av Londons alla 9 miljoner som jag kan kalla vän och den tanken gör att man känner sig lite låg. Jag gick på en picknick med de svenska au pairerna, och även om det var trevligt så klickade jag inte med nån av dem. Jag dock har gått ut med Franzi och folk som hon träffat på facebook (som även jag joinat) så vissa av dem har man börjat lära känna. Men det är svårt att bli kompis med någon när man hör hög musik dundrandes i öronen och får öl efter öl spilld över sig. Konstigt nog finns det en charm över det hela. Så visst jag börjar skaffa vänner men jag skall se till att verkligen ta en kurs efter nyår så jag får lite fler folk att prata med, och mina egna vänner istället för att sno Franzis =)

Jag kan inte komma på nått mer att skriva, och den här gången tänker jag inte lova att jag ska uppdatera snart för det håller jag inte =). Jag kompenserar detta med lite fler bilder istället. Dock har jag inga på Niklas. Man har gett upp sökandet efter ett tillfälle då han inte har ansiktet klistrat mot sin kamera. Kram på er!

London Eye

Harry Potter-Mekka

Lekar på Halloween

Kicki, jag och Mikaela

Resumé

Okey, jag har varit väldigt dålig på att uppdatera. Det blir så svårt när man gör en massa saker, och man känner "oj, det här kommer bli ett lååångt inlägg". Jag är ruskigt bra på att skjuta upp saker och ting, och dagboksskrivande har aldrig riktigt varit min grej.
Då mamma och pappa krävde att jag skulle skicka hem 3 bilder i veckan får jag väl göra mer av en liten bildresumé Av vad jag gjort de gångna två veckorna.


Klassisk turistbild, jag vet. Big Ben och Houses of Paliament.

Tower Bridge, inte London Bridge, som är en tråkig betongbro från 70-talet.


British Museum, där alla mumier finns!


Finbar, i gungan, med mamma Annabel som knuffar på.


Alfie, som hittat något intressant på marken.

Jag har alltså varit deltidsturist, och varit på några få Sightseeing-turer till stan (har även vart i Covent Garden, Picadilly Circus, China Town och andra platser som man som turist måste besöka) Jag hoppas dock kunna utforska mer noggrant, och hitta alla små smultronställen i London. Tror jag har tid för det.

Men den övriga tiden har jag varit med familjen. Det känns som om pojkarna börjat acceptera mig och inse att jag bestämmer då mamma och pappa inte är i närheten. Båda två är otroligt kärleksfulla och kan komma och krama mig när jag minst anar det.

Jag trivs otroligt bra och håller på att bli kär i stan. Familjen är underbar och jag känner mig verkligen hemma här. Patrick är så gott som aldrig allvarlig och skämtar och bråkar med en jämt (ingen skillnad från pappa, Jimmy, Niklas, Farfar, hmm.. så gott som alla män jag känner). Och när han är på ett gig på kväller sitter jag och Annabel och myser i soffan med god mat och tv-underhållning. Franzi, aupairen, är trevlig och vi hittar på saker lite då och då. Jag träffade Niklas två London-kompisar, och jag ska träffa några svenska tjejer som jag pratat med över internet. Förhoppningsvis kan jag hitta lite fler engelspråkiga vänner också, men hey, jag har varit här i tre veckor bara.

Jag skall försöka uppdatera mer regelbundet, så ni slipper dessa milslånga inlägg.
Kramar till er alla!

Första dagen på jobbet

Ja, idag var faktiskt första dagen som jag gjorde det som jag är här för att göra, dvs passa barnen. Först fick jag se efter Finbar i parken medan Annabel var iväg till läkaren med Alfie, och sedan var jag barnvakt. Annabel går nämligen en kurs där hon lär sig hur man skriver, illustrerar och producerar en barnbok, och hennes är om ett bi. Patrick som är komiker hade ett gig, vilket betyder att jag fick bada barnen, läsa nattsaga och få dem i säng. Och jag måste säga att allt gick hur bra som helst! Visst, det blev kanske lite senare än vanligt, men i säng är dem i alla fall. De har testat mig litegrann idag men faktiskt förvånansvärt lite. Kommer kanske senare.

Så nu har jag varit i London 5 dagar och jag fått uppleva lite London-liv i alla fall. Jag har både åkt dubbeldeckare och tunnelbana, shoppat på Oxford Street, sett en äkta Londonråtta (!!!) och ätit curry. Jag försökte få en bild på råttan men den smet undan, så jag fotade en av alla hundratals ekorrar som frodas i Finsbury Park, och ärligt talat så tror jag att de utgör en bra stand in. De vet att folk ger dem mat om de bara kommer tillräckligt nära, så de så gott som poserar för kameran.

Allt här är verkligen minst 5 ggr större än hemma i Sverige. Gator, antal människor, trafiken, affärer. Förutom det gröna ljuset för fotgängare. 6 sekunder har du på dig att korsa en normal gata inte långt ifrån vårt hus. Vi har räknat. Dessutom går det aldrig mer än en timme innan du hör en siren. Kanske inte så konstigt egentligen med tanke på antalet människor, men det tar nog ett tag innan man vänjer sig. Londonbor hör dem inte ens. Lite som med vår microvågsugn hemma.

Mina fötter håller på att bli marinerade, vi har nämligen skor på oss inne som ute. De tycker att det är ok om jag går i strumplästen, men man blir verkligen skitig. Tänker skaffa ett par innetofflor så snart som möjligt, för golvet har en tendens att bli kallt så väl som klibbigt.

I morgon börjar Finbar i skolan igen, så nu sätter rutinen igång på allvar. Ska bli spännande!

Sådär ja!

Okey, mycket har hänt de senaste dagarna, och det känns nästan som om jag inte hunnit stanna upp för att tänka. Första dagen var vi i Finsbury Park, och lekte på en enorm lekplats. Vi åt lite glass, och jag träffade Franzi, en aupair från Österrike. Hon jobbar för en kompisfamilj till min familj (som för senare referenser består av mamma Annabel, pappa Patrick, storebror Finbar och lillebror Alfie) och vi har fått kontakt den här sommaren via Annabel. Jag lyckades packa upp alla mina grejer, vi var en snabb sväng i affären och hade grillad kyckling och så kallad gravy, dvs sky sås, vilket verkar vara riktigt traditionellt.

Igår tog vi det lite lugnare, jag lekte en hel del med pojkarna, och har nu fått min första färgfläck när Finbar bestämde att vi skulle göra handavtryck medan vi målade med vattenfärger. Måste säga att man e lite stolt!

Och idag var jag på ett Barnkalas, hos en av Finbars bästa kompisar, och även detta är en kompisfamilj. Kolla bara tårtan som Annabel bakat. Jag var även på ikea och ett varuhus som hade allt man kan tänkas behöva som föräldrar: leksaker, kläder, blöjor, allt verkligen...

Så, det var allt för idag, ville bara ge en summering, och förhoppningsvis kommer det mer imon eller så. Ha det bra!

Dan före, dan före, dagen med stort D

Jaha ja, då var det min tur att skaffa blogg. Så här, två dagar innan jag åker iväg till England, kom jag på den brillianta idén att starta en blogg så att mina nära och kära skall kunna hålla sig underrättade. Det här med daggbok och blogg har aldrig varit min grej, men jag får väl ge efter för den enorma självexponering som finns på nätet, med myspace, facebook och allt vad det heter. Så jag skall göra mitt bästa och försöka uppdatera framöver, och att inte bli allt för långrandig i mitt försök till blogg. Det blir alltså inga djupare tankar på den här sidan, utan bara lite tankar om vad som sker under min tid som Aupair i London.