Morgonrusning. Alla vill till jobbet, skolan, tandläkaren och allt vad det nu kan vara. En liten pojke med neongrön reflexväst cyklar fram till ett övergångsställe på en enkelriktad utfartsväg. Bilarna vägrar stanna så att den pojken kan passera utan att behöva sick-sacka mellan dem. Pojken väntar snällt tills hans Au pair kommer, med pojkens treåriga bror i barnvagn. De spanar, försöker få ögonkontakt, och ser lite bortkomna ut, men fortfarande har bilarna för bråttom för att låta övergångsstället vara just ett ställe att gå över gatan. Bilarna rör sig långsamt, men alldeles för ryckigt för att våga gå ut framför dem. Au pairen vill inte vara ett dåligt föredömme och korsa vägen på ett annat ställe än just övergångsstället. Så de står vackert kvar.
Till sällskapet sällar sig en gammal, krum tant med käpp. Även hon försöker få ögonkontakt med bilisterna. Alltså: vid sidan av ett övergångsställe står en ung kvinna med en barnvagn, en pojke på cykel och en pensionär som dessutom kan räknas som milt rörelseförhindrad. Någon måste väl ha hjärta att stanna för detta sällskap?
Men nej. Efter sådär 2-3 min får hon nog. Tanten rätar på ryggen, tar käppen i ett stadigt grepp och vandrar, utan minsta spår av osäkerhet, ut mellan bilarna. Väl på andra sidan gatan blir ryggen krum igen och med en darrande käpp vaggar tanten vidare. I processen har hon chockerat inte bara pojken och aupairen men även bilisterna, strömmen av bilarna har upphört, om så för en kort stund. Pojken lyckas hämta sig, frågar au pairen försiktigt om de kan passera. Vilket de gör, något förvirrade.
Jag har väl smått börjat inse att det i London pågår en tävling. Den handlar om tid och plats. Vem är snabbast ner för rulltrappan i tunnelbanan, hur många skolbarn får plats på samma buss, vem är först till sista lediga parkeringsplatsen, vem hinnar ta sitt barn till flest aktiviteter efter skolan (simning, konstkurs och pianolektioner är inte nog. Vissa barn tar även lördagslektioner i matte på Montessoriskolor.)
Vad priset är kan man ju undra när till och med de gamla rycks med i leken. Tanten var verkligen hänsynslös. Jag funderar på om det är bra eller dåligt med sådant mod. Vill jag ta del av tävlingen?
tisdag 18 november 2008
måndag 10 november 2008
JA! Jag lever faktiskt!
Mamma och pappa kallade mig Jesus här om dagen. "han som alla pratar om men ingen har sett" Tack för den hörni! Insåg väl att om mina föräldrar ger mig såna pikar kanske det är dags för en av de sällsynta uppdateringarna.
Ok... så på dessa nästan två månader som jag inte uppdaterat har jag väl egentligen inte gjort nått spännande. Inte mer "turist-igt" i alla fall. Eller jo, det har jag ju faktiskt, fast tillsammans med någon som är turist. Niklas var här i början oktober, så jag fick visa honom runt i stan. Vi hade inte sett varann på mer än 5 veckor, vilket är längre tid än vi någonsin varit ifrån varann under de tre år vi känt varandra. Och efter att han åkt saknar man honom ännu mer, om det nu är möjligt. För han blev liksom under en vecka en del av mitt London-liv, som tidigare bara handlat om mig själv (jupp, jag erkänner det, London är utan tvekan en enda stor egotripp) och man insåg hur mycket man saknade hans sällskap. Vi håller dock tummarna på att han kan komma hit snart igen.
Dessutom var Kicki och Mikaela här veckan innan Halloween. Familjen Kane var i Irland (eller säger man "på Irland"med tanke på att det är en ö? "i" får det bli, det är ju ett land) så jag passade på att bjuda hit dem. Det blev tre mycket intensiva dagar, och jag hoppas att tjejerna hämtade sig ordentligt.
Halloween i sig var sjukt skoj, med en massa ungar utklädda till skelett, pumpor, häxor och vampyrer på party här hemma. Det var ca 10 ungar varav de två äldsta var tjejer och så pass gamla att de inte förde nått väsen av sig. Pojkarna däremot... Men kan väl säga att man sov rätt gott den natten, och att glöggen (som här kallas Mulled Wine) hjälpte att filtrera bort det allra högaste av skrik. Barnen menade ju på att om det är Halloween måste man ju skrika som det monster man klätt ut sig till. Och vi vuxna får väl skylla oss själva. Kul var det i alla fall.
Jag måste tyvärr erkänna att jag är lite ensam. Jag kommer riktigt bra överens med Franzi, österrikiskan, även om det var svårt att prata med henne i början. Hon var lite stel, och jag tolkade det som att hon var bara var den mer allvarliga typen. Fann detta lite besvärande då jag, som ni kanske vet, är öppen som en bok. Jag har dock insett att hon troligen är mer vild än de flesta tjejer jag känner, och denna stelhet med största säkerhet är någon form av kulturell krock oss emellan. Så jag gillar henne, och vi har rätt kul ihop.
Men det är ju bara en människa av Londons alla 9 miljoner som jag kan kalla vän och den tanken gör att man känner sig lite låg. Jag gick på en picknick med de svenska au pairerna, och även om det var trevligt så klickade jag inte med nån av dem. Jag dock har gått ut med Franzi och folk som hon träffat på facebook (som även jag joinat) så vissa av dem har man börjat lära känna. Men det är svårt att bli kompis med någon när man hör hög musik dundrandes i öronen och får öl efter öl spilld över sig. Konstigt nog finns det en charm över det hela. Så visst jag börjar skaffa vänner men jag skall se till att verkligen ta en kurs efter nyår så jag får lite fler folk att prata med, och mina egna vänner istället för att sno Franzis =)
Jag kan inte komma på nått mer att skriva, och den här gången tänker jag inte lova att jag ska uppdatera snart för det håller jag inte =). Jag kompenserar detta med lite fler bilder istället. Dock har jag inga på Niklas. Man har gett upp sökandet efter ett tillfälle då han inte har ansiktet klistrat mot sin kamera. Kram på er!
Ok... så på dessa nästan två månader som jag inte uppdaterat har jag väl egentligen inte gjort nått spännande. Inte mer "turist-igt" i alla fall. Eller jo, det har jag ju faktiskt, fast tillsammans med någon som är turist. Niklas var här i början oktober, så jag fick visa honom runt i stan. Vi hade inte sett varann på mer än 5 veckor, vilket är längre tid än vi någonsin varit ifrån varann under de tre år vi känt varandra. Och efter att han åkt saknar man honom ännu mer, om det nu är möjligt. För han blev liksom under en vecka en del av mitt London-liv, som tidigare bara handlat om mig själv (jupp, jag erkänner det, London är utan tvekan en enda stor egotripp) och man insåg hur mycket man saknade hans sällskap. Vi håller dock tummarna på att han kan komma hit snart igen.
Dessutom var Kicki och Mikaela här veckan innan Halloween. Familjen Kane var i Irland (eller säger man "på Irland"med tanke på att det är en ö? "i" får det bli, det är ju ett land) så jag passade på att bjuda hit dem. Det blev tre mycket intensiva dagar, och jag hoppas att tjejerna hämtade sig ordentligt.
Halloween i sig var sjukt skoj, med en massa ungar utklädda till skelett, pumpor, häxor och vampyrer på party här hemma. Det var ca 10 ungar varav de två äldsta var tjejer och så pass gamla att de inte förde nått väsen av sig. Pojkarna däremot... Men kan väl säga att man sov rätt gott den natten, och att glöggen (som här kallas Mulled Wine) hjälpte att filtrera bort det allra högaste av skrik. Barnen menade ju på att om det är Halloween måste man ju skrika som det monster man klätt ut sig till. Och vi vuxna får väl skylla oss själva. Kul var det i alla fall.
Jag måste tyvärr erkänna att jag är lite ensam. Jag kommer riktigt bra överens med Franzi, österrikiskan, även om det var svårt att prata med henne i början. Hon var lite stel, och jag tolkade det som att hon var bara var den mer allvarliga typen. Fann detta lite besvärande då jag, som ni kanske vet, är öppen som en bok. Jag har dock insett att hon troligen är mer vild än de flesta tjejer jag känner, och denna stelhet med största säkerhet är någon form av kulturell krock oss emellan. Så jag gillar henne, och vi har rätt kul ihop.
Men det är ju bara en människa av Londons alla 9 miljoner som jag kan kalla vän och den tanken gör att man känner sig lite låg. Jag gick på en picknick med de svenska au pairerna, och även om det var trevligt så klickade jag inte med nån av dem. Jag dock har gått ut med Franzi och folk som hon träffat på facebook (som även jag joinat) så vissa av dem har man börjat lära känna. Men det är svårt att bli kompis med någon när man hör hög musik dundrandes i öronen och får öl efter öl spilld över sig. Konstigt nog finns det en charm över det hela. Så visst jag börjar skaffa vänner men jag skall se till att verkligen ta en kurs efter nyår så jag får lite fler folk att prata med, och mina egna vänner istället för att sno Franzis =)
Jag kan inte komma på nått mer att skriva, och den här gången tänker jag inte lova att jag ska uppdatera snart för det håller jag inte =). Jag kompenserar detta med lite fler bilder istället. Dock har jag inga på Niklas. Man har gett upp sökandet efter ett tillfälle då han inte har ansiktet klistrat mot sin kamera. Kram på er!
London Eye
Harry Potter-Mekka
Lekar på Halloween
Kicki, jag och Mikaela
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)