En liten saga

Morgonrusning. Alla vill till jobbet, skolan, tandläkaren och allt vad det nu kan vara. En liten pojke med neongrön reflexväst cyklar fram till ett övergångsställe på en enkelriktad utfartsväg. Bilarna vägrar stanna så att den pojken kan passera utan att behöva sick-sacka mellan dem. Pojken väntar snällt tills hans Au pair kommer, med pojkens treåriga bror i barnvagn. De spanar, försöker få ögonkontakt, och ser lite bortkomna ut, men fortfarande har bilarna för bråttom för att låta övergångsstället vara just ett ställe att gå över gatan. Bilarna rör sig långsamt, men alldeles för ryckigt för att våga gå ut framför dem. Au pairen vill inte vara ett dåligt föredömme och korsa vägen på ett annat ställe än just övergångsstället. Så de står vackert kvar.

Till sällskapet sällar sig en gammal, krum tant med käpp. Även hon försöker få ögonkontakt med bilisterna. Alltså: vid sidan av ett övergångsställe står en ung kvinna med en barnvagn, en pojke på cykel och en pensionär som dessutom kan räknas som milt rörelseförhindrad. Någon måste väl ha hjärta att stanna för detta sällskap?

Men nej. Efter sådär 2-3 min får hon nog. Tanten rätar på ryggen, tar käppen i ett stadigt grepp och vandrar, utan minsta spår av osäkerhet, ut mellan bilarna. Väl på andra sidan gatan blir ryggen krum igen och med en darrande käpp vaggar tanten vidare. I processen har hon chockerat inte bara pojken och aupairen men även bilisterna, strömmen av bilarna har upphört, om så för en kort stund. Pojken lyckas hämta sig, frågar au pairen försiktigt om de kan passera. Vilket de gör, något förvirrade.

Jag har väl smått börjat inse att det i London pågår en tävling. Den handlar om tid och plats. Vem är snabbast ner för rulltrappan i tunnelbanan, hur många skolbarn får plats på samma buss, vem är först till sista lediga parkeringsplatsen, vem hinnar ta sitt barn till flest aktiviteter efter skolan (simning, konstkurs och pianolektioner är inte nog. Vissa barn tar även lördagslektioner i matte på Montessoriskolor.)

Vad priset är kan man ju undra när till och med de gamla rycks med i leken. Tanten var verkligen hänsynslös. Jag funderar på om det är bra eller dåligt med sådant mod. Vill jag ta del av tävlingen?